Igår kväll hade vår kund Tidningen Vi sin Vi-fest. Och gissa om det blev lyckat! Joanna och Jessica har jobbat hårt på att det skulle bli precis så bra som det blev.

Tidnigen vi har lyckats med konsttricket att öka sin upplaga och öka sin läsarkrets. Bra jobbat där. Kvällen inleddes av ett fantastsiskt panelssamtal om djup och yta, ledd av superproffset, på-spåretdeltagaren och bokkvinnan Jessica Gedin. Lena Endre, fantastiskt skådespelare, klok och vacker, Dan Wolgers, utmanande och rolig och länge sen sist-sist men vi glömmer dig aldrig konstnären, Annelie Rogeman, skicklig chefredaktör som bjöd på sig själv och Eric Sjöström vd på Kulturhuset, med självdistans och kärlek till konsten försökte på en halvtimme peneterara vår längtan efter lättsamhet och vårt behov av fördjupning.

Publiken stod blickstilla med ett leende på läpparna. Jag kommer inte här att försöka mig på att citera allt som sas men sammanfattningsvis kom de fram till att djup också kan mena, bredd, höjd, existensiellt och levande.

Jag gick innan festen var slut men hörde att Anna Odell, Leif Pagrotsky, Eva Hamilton, Johan Norberg, och många, många andra njöt av Vi-festen, maten och dryck.

Annelie Rogeman, chefredaktör och vd för VI

Delar av panelen. Jessika Gedin, Lena Endre, Tom Wolgers, Annelie Rogeman. Eric Sjöströms hand på väg från scenen..

Under mina första år som inflyttad stockholmare så bodde jag i praktiken på Kulturhuset i Stockholm. Jag ville verkligen vara där hela tiden. Gå på teater, se utställningar, fika eller bara sitta och läsa. Jag kände till varje vrå och visste hur man ginade mellan bokhyllorna. Jag drömde också om att ha ett jobb på Kulturhuset. Tyckte att det inte fanns en coolare arbetsplats, fanns inte coolare människor än de som jobbade där. Åren gick och besöken blev lite färre. Nya nätverk och mötesplatser upptäcktes, nya upplevelser upplevdes i tex Konserthuset. Där jobbade jag faktiskt under en period med deras fantastiska skolkonserter. Glömmer aldrig känslan stunden innan konsertstart då instrument gnisslade och det sprang uppklädda violonister i trapporna. Stämningen var spänd bakom scenen. Och spänd på parketten. Och det finns såklart många, många andra andrum i staden...

Sedan en tid följer jag Kulturhuschefen Eric Sjöströms målande blogg 100kulturhusdagar. Jag tror att det var tänkt att han bara skulle blogga just de 100 första dagarna efter det att han tillträdde som ny chef på Kulturhuset efter flera framgångsrika år på Folkoperan. Jag kan bara rekommendra den bloggen för dig som både vill ha inblick i Kulturhusets breda utbud men också en intressant utblick för dig som vill följa en drivande kulturchef.

Kulturhuset har ibland oförtjänt kallats för stockholms fulaste hus. Det stämmer inte. Det fulaste huset i Stockholm revs nämligen förra året nära Kungsbron.

Så jag håller verkligen inte med. Kolla bara här!