Jag är lika överraskad som ni är. Snö igen?  Men jag tycker ändå att det är härligt för idag är det en kontorsdag, ialla fall några timmar innan det är dags för annandagpåskmiddag! Gillar det, att rubricera dagens middag med något extra.

Jag har varit ute och rest sedan i torsdags och tagit igen mig en hel del. Jag har också tänkt långa tankar utan avbrott och kostat på mig att formulera om, revidera och planera inför framtiden.

Men nu är jag hemma igen och sitter på Katarinavägen och blickar ut över stan. Det första jag gjorde när jag kom hit var att kolla upp uppgiften jag fick i helgen under en middag, nämligen att konstnärsparet Isaac Grünewald och Sigrid Hjerten bodde här i huset. Och mycket riktigt, det gjorde de under en tid. Isaac hade också en atelje och målarskola några portar härifrån. Men de bodde i tornrummer några våningar ovanför där jag nu sitter. Så idag kändes det lite extra att gå in i huset idag. Innan jag går ska jag gå upp på högsta våningen och kolla läget. Båda var fantastiska konstnärer.

Målning av Isaac Grünewald

Målning av Sigrid Hjerten

Jag gjorde en grej i helgen som jag aldrig trode att jag skulle uppskatta. Jag tom protesterade när förslaget kom att vi skulle packa matsäck och åka allihopa för att....kolla på fåglar! Det är verkligen inte min grej, verkligen inte. Men jag gillar storslagenhet. Och jag blev inte besviken.

Jag fick nämligen möjligheten att åka till Hornborgasjön som just nu hyser tiotusentals tranor som flugit hit från Afrika. De lever i monogami och paren som håller ihop hela sitt liv flyger över himlen två och två i skickliga formationer. Och när de landar vid Hornborgasjön så börjar de sin trandans för varandra. Då kan man ju invända med att påstå att det verkar onödigt, jag menar de är ju iallafall tillsammans! Varför flyga ända hit för att uppvakta varandra på ett så spektakulärt sätt? Men så tänker bara de imbicilla. Inte vi som förstår att uppmärksamhet och respekt är a och o. (här sätter jag mig på väldigt höga hästar).

Hur som helst. Det var säkert 15 000 fåglar, stora som kalvar och lika många människor från alla länder du kan komma på. Detta, trandansen, är en av de mest publikdragande naturhändelsen i Sverige. Och nu har jag upplevt det!

Tiotusentals fåglar som dansar

Lite trafik i stan och utanför fönstret mot Saltsjön känns allt stilla. Påsken är här.

Jag är inne en kort stund för att fixa det sista inför några dagars ledighet på västkusten. Morgonen har varit full av möten med folk som precis som jag ville bli överens  i några affärsbeslut. Jag tar bilen ner, törs inte riskera att fastna på något tåg. Dessutom är det skönt att köra bil och lyssna på radio, stanna i Jönköping för en kopp kaffe.

När jag kommer tillbaka så räknar jag kallt med att våren är här för att stanna.

Nu önskar jag dig en Glad och avkopplande Påskhelg!

Laddar inåt. Önskar dig en skön fortsättning på helgen. Och glöm inte bort att ställa fram klockan 1 timme imorgon.

Vi har fått en ny granne här på kajen mot saltsjön. Fotografiska har öppnat och premierar med schysst (understatement) utställning. Fotoutställningen "A Photographer's Life 1990-2005" blir huvudnummer under premiären. Ett helt våningsplan kommer att tillägnas den kända porträttfotografen Annie Leibovitz – 194 bilder av en kronologisk resa genom hennes liv och arbete. Utställningen startar den 21 maj.

Annie Leibovitz

Alla bilder tagna av Annie Leibovitz

Jag tror inte min ögon! Nu när snön äntligen börjat smälta, när det rinner vatten som små forsar ner i stans brunnar, när den första tussilagon har skådats i Haninge, när uteserveringarna rustar med nyoljade möbler. Vad händer då? Jo då rullar det in radvis med lastbilar fullastade med SNÖ för att Skideliten ska få visa upp sig! 

När jag tittar ut genom mitt fönster noterar jag att Skeppsbron badar i sol. Jag noterar att det är två pusgrader. Efter tre månaders sträng kyla och oändligt mycket snö, måste man alltså en dag som denna, verkligen JOBBA för att snön ska ligga kvar. Jag orkar inte. Bort med snön. NU!

Vill inte se mer skidor nu. Och inte i stan. Bort!

Men det här mina vänner. Det kan jag inte titta mig mätt på. Vår och japansk körsbär i Kungsträdgården.

För flera år sedan fick jag ett kassaskåp i present. Jodå, det är sant! Jag kan tyvärr inte säga vem som gav mig det men det hela skedde mycket naturligt och utan dramatik. Jag fick ett kassaskåp. Skåpet är en skönhet, äkta vara så att säga. Det är också mycket, mycket tungt.

För fjärde gången ska nu kassaskåpet flyttas, nu till Greatness nya kontor på Katarinavägen. Kommer ni ihåg att jag tipsade om företaget orkarinte.se? De har skött hela vår flytt galant. Allt tog de på bara några timmar. Kvar lämnades kassaskåpet men idag var det dags att hämta hit det. Fyra killar från orkarinte.se sliter just nu med att skåpet. Det väger bly. Men de bara skrattar och vi säger att vi inte orkar.

Detta är överdelen, underdelen ska dit så fort grabbarna har hämtat andan lite.

Klockan var redan sju på kvällen då vi igår äntligen ramlade över Kulturhusets trösklar, in från mörker och fuktig vind runt Sergelstorg. Region Skåne har under en vecka invaderat Stockholm, precis som de gjorde förra året vid den här tiden. Och vi tackar dem för det.

Vi tackar dem för att de visar upp sitt bästa inom kultur och näringsliv och för att det stoltserar med utsökt design och kokkonst. För att de anordnar relevanta seminarier som känns så fräscha och i framkant att de nästan inte hänt när de nyss har hänt.

Men framförallt visar Region Skåne upp en enorm framtidstro och nybyggaranda. En enighet att lyckas och expandera. Och man känner sig så välkommen när de gör så att jag tänker att jag måste åka dit snarast! Jag vill också vara med i den där Skånegemenskapen där allt och alla känns så tillgängligt och nära att skåne nästan är samma sak som Danmark om ni förstår vad jag menar. Vi var i alla fall 500 gäster på Kulturhuset och Skånes festkväll och jag tror att de flesta både kände och såg det jag gjorde.

Det är helt enkelt ett jäkla drag där nere!

Koenigsegg startades i mindre skala 1994 efter flera års planering av Christian von Koenigsegg i Olofström. Han hade drömt om detta ända sedan han såg den norska dockfilmen Flåklypa Grand Prix som barn. Från dag ett har Christian levt sin dröm, att göra den perfekta och snabbaste sportbilen. Och han har gång på gång lyckats slå rekord, expandera, förfinat, satsat. En förmögenhet har pumpats in i företaget men framförallt en oförtrutet och benfast inställning att "jag ser inga hinder". Han ger aldrig upp!

Folk skakar ofta på huvudet åt denna man. Tycker att han är en klåpare som lever ut någon sorts pojkdröm. En kille som kanske är lite skruvad och som inte skulle lyckats med något om det inte vore för de egna pengarna. Har ni hört det förut? Om Zetterströms Skype, om Grimaldis cyklar, Putte Svenssons åker som blev Hultsfredsfestivalen eller om Yngve Berqvist som omvandlade snö till ett Ishotell? Dessa tokiga människor som man kan skratta åt. Och hur i hela friden skall nu Koenigsegg lyckas ratta runt SAAB undrar nu högröstade kritiker.

Igår lyckades jag pricka in en ny dokumentär om Ullared. Detta köpmecka som så många åker till. Även detta företag är startat av ev entreprenör som förmodligen tjänar lika mycket pengar som Koeningsegg pumpar in i sina fantastiskt vackra bilar. Den genomstittliga besökaren på Ullared framställs som riktiga bönder. Överviktiga, klädda i stora linnen och foppatofflor på fötterna. Programmet försöker andas trygghet, svenskhet och folkfest bland "vanligt folk". Men jag känner bara avsmak när jag ser dem klampa omkring bland hyllorna för att köpa på sig en årsförbrukning av flaggor, kräftfestdekorationer och tylltyg. Som om det vore ett härligt karaktärsdrag som folk har. Att förköpa sig på dålig kvalitet?

Varför känner jag så? 

Jo, för att bilden av "svensken" blir så skev och stereotyp av Ullaredsfenomenet.  Man kan småflina åt det hela, tycka att det oförargligt när kameramannen följer med ensamstående Kalle för att han ska visa upp sitt hem. Visa upp tyllet, fynden från Ullared. Visa upp sin ensamhet.

Och skillnaden mellan dokumentärerna blir oändlig. Koeningsegg som strävar efter en fulländad produkt, som verkligen lever sin dröm och som vill rycka upp SAAB från det gråa dike det sakta hamnat i klassas som en dåre som så många andra entreprenörer kallats före honom. Medan vi samtidigt visar full acceptans för det skräpiga, det masstillverkade och ohållbara.

Det är detta jag vänder mig emot. Flinadet och jantepekandet åt dem som vågar riskera, vågar vara bäst och som ändå ändå bibehåller sin respekt för kunden.

På fredag delas utmärkelsen Sveriges Årets Företagare ut. Aldrig har entreprenörspriserna varit viktigare.

Visst ska vi köpa en Kindle? En så här vill jag ha.

New Yorks Times skinnetui

Effektivitet? Ja vad är det egentligen? Att springa runt som en galning? Att prata mycket? Att sitta i möten? För mig handlar det om prioriteringar hela dagarna. Vad är viktigast just nu och sen beta av det. En efter en efter en. Men då krävs det att man har en plan för att det ska fungera.

Ibland kör man fast och tankarna fastnar i ett annat rum, kanske en annan tid och det mesta känns artificiellt. En utanförkänsla. Och vad ska man göra då, när man bara vill känna det där åtråvärda ruset av effektivitet. Jag hävdar ju att det inte finns något som heter sysslolöshet. Det är bara en känsla för uttråkning. Vi kan inte vara sysslolösa eftersom vi hela tiden tänker, kalkylerar och lägger hop ett och annat. Därför tror jag att man kan vara oerhört effektiv om man bara står still en stund och låter spinnet avta en smula.

Man kan till exempel vara väldigt effektiv genom att studera en husfasad som jag hade chansen att göra för en stund sedan. Vad vacker den är! Hur sjutton gjorde de det där, och glaset som speglar allén nerför kvarteret... det känns som.....?  Otroligt effektiva minuter var det ialla fall för jag visste precis vad jag skulle göra när jag kom tillbaka till kontoret. Jag hade hittat den perfekta formuleringen till en text jag håller på och skriver. Bara för att jag så effektivt stod still och stirrade på en fasad en stund.